Blogginlägg D. The elements of journalism

Relationen mellan gammelmedierna och de ”nya” sociala medierna är väl lite sådär. Det skulle jag säga i alla fall. De gamla hederliga medierna, tidningar, radio och tv får rejält med konkurrens från de sociala medierna. Fast det är väl inte så konstigt egentligen.

Vi lever i en värld där allt ska gå snabbare och bli modernare och modernare. Till slut så kommer fler och fler ansluta sig till de sociala medierna.

Ungefär samma sak har hänt med de gamla hederliga böckerna. Nu kan vi lyssna på när någon läser boken åt oss. Eller varför inte läsa den i en ebook istället.

Om jag får säga det själv så är det så mycket charmigare att hålla i en tidning. Att få känna lukten från svärtan och få den där härliga papperskänslan. Eller känslan av att bläddra. Men samtidigt tror jag att det kommer att ta ett bra tag innan gammelmedierna försvinner. Och säkerligen så kommer de inte att försvinna över huvud taget utan finnas kvar men kanske inte med lika stor betydelse som förr.

Men de gamla tidningarna söker sig mer och mer till de sociala medierna och internet. Dels för att det är snabbare att få ut nyheter och dels för att det är billigare och enklare.

Aftonbladet som är stort på internet har en tjänst som kallas för plus. Det innebär att man får tillgång till vissa artiklar, för några kronor, som man vanligen inte kan läsa. På så sätt kan tidningarna även där ta betalt.

Pressfrihet, rättssäkerhet och integritetsskydd

Vad jag sett och märkt så känns det som att regleringen av gammelmedierna och sociala medierna är väldigt skilda åt. På internet är det så mycket lättare att säga vad man tycker och tänker. Speciellt när det kommer till bloggar. Visst blir det likadana konsekvenser att säga saker i tidningar som på internet men på internet kan man nå ut med sitt budskap både snabbare och enklare.

Att kommentera på bloggar kan man ofta göra anonymt vilket gör att man kan skriva vad tusan man vill. Om det inträffar en, låt säga, skandal så kommer informationen ut så mycket snabbare på sociala medier. Men det behöver inte alltid vara till en fördel. Ofta är det spekulationer om vad som hänt och mycket av informationen har en vek grund att stå på. Just eftersom att man kanske inte vet så mycket. Man vill så mycket mer helt enkelt.

Som boken The elements of Journalism tar upp, så ska journalistiken stå för;

• Journalism' s first obligation is to the truth.
• Its first loyalty is to citizens.
• Its essence is a discipline of verification.
• Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
• It must serve as an independent monitor of power.
• It must provide a forum for public criticism and compromise.
• It must strive to make the significant interesting and relevant.
• It must keep the news comprehensive and in proportion.
• Its practioners have an obligation to exercise their personal conscience.
• Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news.

En journalist vill man kunna lita på. Man vill ha en objektiv synvinkel när man läser artiklar. Ställningen kan man ta själv, man vill inte läsa någon annans ställning om en kvinna eller man har gjort något bra eller dåligt. En journalist ska inte skriva om vad han/hon tycker är rätt eller fel i tidningen för det riskerar att vi, läsarna kan få en snedvriden syn på det aktuella ämnet.

Men hur är det egentligen med intregritetsskyddet på de sociala medierna? På bloggar kan man snabbt slänga upp en bild på en skadad. Om till exempel man går förbi en olycka så är det bara att ta kort med mobiltelefonen och uppdatera bloggen och skriva vad som man ”tror” hänt. Men tänk om inte personen vill vara med på bild? Eller om personen avlidit och närstående inte vill att bilden ska spridas som en löpeld över internet? Det finns inte mycket som hejdar att detta inträffar. Till skillnad på en tidning där man går igenom artikeln innan den publiceras. Märker man att bilden är oacceptabel så tar man inte med den helt enkelt. På så sätt känns gammelmedierna mer trovärdiga och följer ”koden” bättre än vad de sociala medierna gör.

Ett annat intressant exempel är det som kallas den arabiska våren, då flera arabländer slog bakut och utmanade sina ledare och pressade dem att lämna makten. I dessa länder så kontrollerades medierna stenhårt av diktatorer som suttit kvar allt för länge. Men med hjälp av sociala medier, mobiltelefoner och all annan teknik så lyckades folket ändå nå ut till världen och visa vad som pågick i deras länder. Vilket på så sätt gjorde att västvärlden i sin tur visade upp bilder och videor som folket hade spelat in. Det skulle inte funkat om det bara hade funnits tidningar eftersom att de var kontrollerade.

I The elements of Journalism, Kapitel 3, sidan 51-52, så tar författarna upp en intressant sak. Att journalistiken blir mer och mer som en ”business”. Det går mer ut på att tjäna pengar istället för att sprida bra nyheter. Man gör nyheterna mer attraktiva istället för att skriva om det som egentligen behövs. Vilket är skrämmande. Jag tror att det gäller både de sociala och gammelmedierna.

Men visst finns det tillfälle då gammelmedierna gör fel. Men det gäller även att man som läsare måste vara kritisk och inte tro på allt som skrivs. Vilket lätt kan glömmas bort.

Så det finns ju både för och nackdelar med både sociala medier och gammelmedierna. Genom internet så erbjuder tidningarna oss att bara mer interaktiva. Vi kan kommentera på artiklar som på aftonbladets hemsida till exempel. Av min egen erfarenhet så används inte kommetarsfunktionen bara till bra saker, som det borde göra utan folk blir påhoppade och det sprids mer negativt än positiva saker.  

Så om journalistiken ska hålla så tror jag att det är bäst om reglerna som jag nämnde tidigare följs.

Blogginlägg C

Jag har läst boken El Choco – Svensken i Bolivias mest ökända fängelse. Skriven av jornalisten Markus Lutteman, tillsammans med Jonas Andersson. Han som boken handlar om.

Boken har en rätt simpel handling. Hur Jonas försatt sig i skiten genom att smuggla kokain för att bli skuldfri men det lyckas inte speciellt bra.

Boken börjar med hur Jonas förs till sin cell av en vakt. Dörren till cellen öppnades och Markus Lutteman beskriver känslan som Jonas kände helt obeskrivligt bra! Jag tycker att Markus har lyckats riktigt bra med sina miljöbeskrivningar. Fast det var säkert med lätthet han kunde beskriva känslorna. Eftersom att på ett sådant fängelse finns det mycket man kan beskriva genomgående. Men han gör det, som sagt, på ett riktigt bra sätt. Vilket är ytterst viktigt att kunna göra när man skriver en bok. Det får läsaren att känna sig levande, att man kan själv få bilder i huvudet hur det ser ut i fängelset. Man får även följa Jonas resa i fängelset när han gifter sig, får en son och tills han blir frigiven. En unik berättelse!

När jag läste boken och såg bilderna som fanns med så fick jag en skrämmande känsla, blandad med en tesked förvånande. På en av sidorna så får man se en bild på ett torg eller någon sorts rastgård. Men i själva verket är det en huvudgård i fängelset San Pedro. Där smugglare, mördare och pedofiler går runt och pratar med varandra. De lever i en sorts symbios. Riktigt kusligt. Vakterna beskrivs som genomkorrumperade så de bryr sig inte ett skvatt om vad fångarna diskuterar eller gör.

Att Markus ens vågar besöka ett sådant fängelse där fångarna får göra ungefär vad de vill är, tycker jag både dumstridigt men även riktigt fränt. Måste vara en suverän känsla. Turister är inte ens välkomna i fängelset men genom lättmutade vakter fick han tillgång till fängelset och Jonas.

På så sätt ger Markus oss vanliga Svenssons en inblick i en svensk fånges vardag på ett av de mest ökända fängelser i Bolivia. Jag blev imponerad över hur mycket det finns i och pågår i fängelset. Markus skriver med en lätthet vilket gör det boken lättförstådd och ibland får man nästan känslan av att man själv är där.

Kan man ha samma krav på sanning, källkritik och etik? Ja, det tror jag. I en sådan här typ av bok där journalisten, i detta fall Markus får vara så närgången och närvarande i fängelset så tror jag att allt är sanning. Jag tror inte han skulle vinna något på att ljuga. Man kan nästan säga att bilderna som finns med i boken talar som bevis om det han skriver.

Boken är en biografi och lite inslag av en roman. Man får även läsa lite om landets historia och politik vilket han blandar in på ett bra sätt. Jag är annars inte jätteintresserad av politik men jag tycker att det var intressant i denna boken.

Källorna och listorna på de som intervjuades bidrar även till att boken talar sanning. Man får se hur Markus Lutteman gått till väga för att skriva boken. New Journalism funkar hur bra som helst för att skriva och förmedla ett sådant budskap. Roman berättandet gör det mycket intressantare att läsa och man kan hänga med utan problem. Dock får man väl kanske ha lite mer uppsikt eftersom att det gör att författaren kan dra i stråt lite längre. Men tack vare källorna och listorna över de intervjuade så känner jag att jag kan lita på det som står.

Jag får känslan av att Markus verkligen har fångat ungefär allt som man kan i ett fängelse. Att han har dokumenterat allt han sett och hört.

På ett ställe skriver han som text till bilden ”Under Coca-Colaskylten till vänster om kyrkan ligger ingången till en korridor dit många pedofiler släpas för att bli brutalt misshandlade”. När jag läste den meningen fick jag upp en bild på hur en person släpas, skrikande och halvt ihjälslagen genom korridoren för att ytligare bli brutalt misshandlad.

Man får en inblick i en verklighet som man inte trodde existerade. Jag gillar epilogen på slutet där man kan läsa hur det gick för en del av fångarna som nämns i boken. Riktigt intressant och fungerar utmärkt som sista läsning. Jag vill hylla bilderna som finns med. Bidrar verkligen till att man får en helhet av läsningen och det hjälper även till att det blir lättare att bygga upp egna bilder om det som skrivs.

Boken var en av de bästa jag läst. Kan verkligen rekommendera den till kurskamraterna. 

Blogginlägg B

Ska dagens medier få publicera bilder och namn vid känsliga frågor? Nu för tiden så är det ett hett diskuterat ämne. Medierna har vissa regler att följa för att dem inte ska kunna publicera vad dem vill. Björn Häger har skrivit om mediernas spelregler i sin bok Reporter. Regler som medierna ska rikta sig efter. Dessa reglar har press, radio och tv skapat själva och ålagt sig att följa.

Reglerna finns även att hitta på PO.se som är hemsidan för allmänhetens Pressombudsman.

Reglerna gällande publicering av bild och namn vid känsliga frågor säger:

Var varsam med bilder

11. Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även om bildmaterial.

12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

I fallet där en homosexuell man mördades i Malmö före jul 2008 så tycker jag nog att Svenska Dagbladet är den tidning som gjort det rätta valet. De valde att skriva vad som hade hänt men utelämnade hatbrottsspekulationerna och religionen eftersom att åklagaren sa att det inte spelar någon roll.
Som vanligt är det Aftonbladet som driver på och publicerar allt om fallet. Jag tror att dem gör det för att mjölka ut så mycket lösnummer som möjligt. Det är inte första gången som jag hört att det är Aftonbladet som driver på och publicerar all information.

En sak som jag tyckte var intressant var när dem intervjuade Jonas Nyren och han pratade om hur bloggarna anklagade Sydsvenskan för att mörka ner fallet. Jag håller med om det som Jonas säger om bloggarna. Att innan man vet som hänt och vad som ligger bakom det hela så far bloggarna ut i spekulationer om allt möjligt. Att bloggarna tycker att gammalmedierna är slöa men som Jonas säger så tar dem de lugnt för att dem vill får reda på vad som hänt och vad som ligger bakom det hela.

Det är ju inte helt säkert om att det är ett hatbrott som bottnar i pojkarnas religion, att dem tycker att det är fel. Så att publicera om att det har med deras religion är fel eftersom att man inte vet om det är det de beror på. Hade det varit tvärtom, att man vetat att pojkarna gjorde det för att deras religion säger att det är fel att vara homosexuell så hade man kunnat publicera det tycker jag. Men eftersom att man inte vet det så är det irrelevant. Så skulle jag gjort om jag hade varit en ansvarig utgivare.
Om man inte vet vad som ligger bakom ett brott så ska man inte spekulera och publicera information som kan leda till att man kan få reda på vilka/vem det var som begick brottet.

Källor:
Reporter, Björn Häger, 2009
www.po.se

Blogginlägg A

På metros hemsida, 14/9 – 11 hittade jag en nyhet om en polis som åtals för våldtäkt på en 16-åring.

Nyheten fick mig att stanna till på grund av rubriken ”Polisen Lena-Lena” åtalas för våldtäkt på 1-åring”. En polis som har tagit kontakt med en 16-åring genom internet och våldtagit henne är bara hemskt. Polisen ska stå för trygghet i samhället och vara till för allmänheten. Det är just därför som nyheten ligger högst upp på metros hemsida. Denna händelse raderar det jag skrev om att polisen ska stå för trygghet och vara till hjälp för alla. Att en polis gör ett sådant brott får inte förekomma. Artikeln hade säkerligen fått stor uppmärksamhet om det varit en annan person också men eftersom att det just är en polis som gjort det kryddar på det hela. Nyheten ligger oss nära till hjärtat och får oss säkert att tänka till en extra gång om polisen verkligen står för trygghet.

I boken Reporter, sidan 83-84 skriver Björn Häger om det icke-normala. ”Det är det udda och det avvikande som gör nyheten”. Den här nyheten är udda på ett sätt, att det är en polis som begår brottet istället för en ”vanlig” person. På sidan 83 så står det ”Ett pågående krig slutar efter ett tag att vara en nyhet. Avvikelsen från det normala skulle vara att det blev fred, och först då blir det nyhet igen”. Artikeln om polisen tror jag fungerar nästan likadant. Den kommer kanske uppmärksammas några dagar för att sedan ”dö ut” ett tag tills åtalet polisen blivit dömd. Då skulle den den säkert komma upp igen fast inte ha lika stort nyhetsvärde som innan.

http://www.metro.se/stockholm/polisen-lena-lena-atalas-for-valdtakt-pa-16-aring/EVHkin!3z5HYQWWokKdI/

En annan artikel som jag fastnade för hittade jag på Aftonbladets hemsida. Artikeln handlar om hur en man som blivit dömd för ett brott medverkar i TV3s såpa ”Ensam mamma söker”. Jag måste börja med att hålla med mamman i artikeln, hur fan kan TV3 välja att ha med honom? Jag tror att den här nyheten har riktigt stort nyhetsvärde. Dels för att det är ett program som har hyfsat många tittare samt att det är ett familjeprogram. Ett program där man kommer inpå personer. Man kan nästan säga att mammornas blir utannonserat. Deras hem visas, även deras barn om de har några.

Det konstiga är att TV3 inte kan utföra en en ordentlig bakgrundskontroll. Hur svårt kan det vara. Det är borde ju bara vara att be deltagarna att skicka in ett utdrag från brottsregistret. Och att TV3 har gjort samma misstag förut och nu gör det igen är konstigt. Det borde sänka trovärdigheten på TV3 rätt mycket.

På sidan 86 i boken Reporter skriver Björn Häger om Närhet – i tid, rum och kultur. Jag tror att det här är en nyhet som är aktuell just för dagen och nästa dag så kommer den knappt att synas. Jag tycker att nöjesartiklar har en tendens att bli bortglömda ganska snabbt. När det gäller geografi för den här artikeln så tror jag att den är olika bemött beroende på vart i landet den blir läst. Om någon i staden där en av mammorna bor läser blir säkert engagemanget större medan uppe i Norrland där ingen av mammorna kanske bor blir nyheten knappt läst. Så geografin spelar säkerligen en stor roll i det hela.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article13618771.ab